23. Sept. 09 - -

Just nu sitter jag och väntar på att Ladan ska prata färdigt med sin kusin i telefonen.
Ska nämligen fortsätta mitt projekt med att sätta in extenssions i Ladan.
Men när jag satt här, så kom jag tänka på allt jag har lämnat kvar borta i Norrköping...
....
Jag har lämnat min älskade Mamma, min älskade Syster, mormor och morfar och moster med kusiner.
Jag har lämnat mina vänner ... allihopa.
....
Jag inser nu att jag är VÄLDIGT ensam här i min lilla hörna, jag har absolut INGEN som känner mig, ingen som vet exakt hur jag kommer reagera om han/hon säger si eller så, eller vet om vad jag har gjort & inte gjort...  ja, någon som känner mig helt in och ut helt enkelt.
Och nu inser jag hur stark jag är, egentligen, som slänger mig ut till nått som jag verkligen inte hade någon aning om från början. Men har tagit mig tiden att lära känna folk här, och mig själv ännumera!
Vill bara också säga att jag saknar 2 personer just nu, utöver min familj & släkt...
Sara Kindahl & Jessica Svejd!
Saknar er, mina älskade vänner, sjukt mycket!

10 Sept. 09 - -

Nu har det blivit det som jag inte ville att det skulle bli, hon misstror mig som en vän...
Och jag har ingen aning om vad jag kan göra, eller säga, för det känns som om allt jag säger vänder hon till något negativt, och börjar gråta och blir ledsen och höjer rösten när det ända jag vill är att kunna ha en normal diskussion.
Tråkigt att hon blev så ledsen, besviken... eller vad hon nu blev....

Jaa...
Mikael vill dra ut ikväll... Han är så desperat så att han sa att han tillochmed skulle kunna klä ut sig till tjej, och leka min "tjej".
Han är verkligen idérik ibland!

4.Sept.09 - -

Förbered er på en riktig snyftare...
Men jag känner att jag måste bara skriva ur mig detta:


Jag har hunnit gilla en tjej sjukt mycket samtidigt som jag bara avskyr mig själv ännumera för att jag gjorde slut.
Det jag känner är det jag känner... Att jag inte är den hon vill ha.
Trots att vi är så pass tvärtemot varandra i både stil, tänk och snack så har vi trots allt försökt, men jag har insett att de inte fungerar emellan oss.
Hon påstår även att hon älskar mig, men hon älskar även popcorn? Och om hon nu kanske gör det, så har jag iallafall inte ljugit om att jag älskar henne, för det gör jag inte...
Ska man säga, tyvärr, eller vad ska man säga egentligen? Förlåt?

Nej, det är jag nog inte skyldig henne, egentligen ingenting.
Jag är glad, trots att jag fick henne att gråta med dessa ord, att jag sa vad jag tyckte och tänkte, bara var ärlig emot henne och sa som jag kände ; " Att jag inte ser en framtid med oss två - tillsammans - just nu.. ".
Självklart kändes det som om jag skulle spy när jag sa det, men också en lättnad över att inte ha gjort henne mera illa.

Jag är nog säker på att hon kommer hitta den killen som hon behöver, som kommer lyssna och förstå hennes nedgångar, finnas när hon behöver som mest stöd vid hennes sida.
Personligen - så kan jag bara vara en vän -  och jag känner inget tvång till de heller.

Men det ända som stör mig, riktigt riktigt hårt...
Hon ska ringa och messa KONSTANT!
Jag behöver ensamtid för mig själv, och hon med. Jag hinner inte glömma bort henne en dag, ens en gång!
Och jag menar att jag aldrig vill höra av henne igen, men menar att hon har alltid försökt få mig tillbaka från det att jag gjorde slut.

Som jag känner, så har jag gjort rätt...
Hon var för det första inte ens min typ av tjej, inte samma intresse, inte samma musik smak, ingenting!
Förutom att vi föll för olikheterna vi hade.
Men att man ska kunna respektera varandras olikheter... och ta att den ene inte hinner träffa den andre, inte att den ena inte VILL träffa den andre och sätta ord i munnen på varandra, utan lära sig och lyssna ORDENTLIGT.

Det ända jag vill..........
Är att hon släpper taget, om mig.


RSS 2.0