dooset daram - -
Då var de dags igen för min del att börja skriva ner en massa grejer här på bloggen.
Som ni kanske har märkt så är jag ju riktigt urusel på att skriva dagligen, så räkna med att det kommer vara i perioder som min blogg kommer att uppdateras. Förhoppningsvis blir dom ju långa, intressanta och värda att läsa.
Nu har jag bott här i Göteborg i exakt 5 månader.
Det känns så skönt att bo här, fast ibland saknar man de människor som gjorde intryck på en annan, folk som man kände i högstadiet och som man sedan förlorade kontakten med, tyvärr.
Även de som betyder väldigt mycket för en annan saknar man ju så klart, de som känner en inifrån och ut som vet exakt vad man tänker säga, men räcker endast med ögonkontakt och ett leende utan att behöva säga nått.
Jag saknar inte staden Norrköping, utan de man umgicks med helt enkelt! Och min familj så klart!
Jag går ju som sagt i Komvux här i Ale, och det går väldigt bra. Tycker att jag fattar mera nu än vad jag gjorde i gymnasiet.. Och det var ju inte så länge sen menar jag!
Klassen som jag går i består av ett gäng udda människor...
En kille som sitter med sneslickat hår och glasögon, och ser en liten aning ut som en uggla, kraftigbenstomme har han så han är lite rund om magen... eller för att vara ärlig, lite rund överallt! Och när han pratar så låter han som en viktigt människa, en som kommer göra underverk om några år, en riktig akademiker.
Två tjejer ( kvinnor ) som är lite äldre än oss andra, som är vid 20-årsåldern, den ena börjar alltid diskutera spinning och om hur trist och tråkigt det är, om hennes bussturer då hon är busschaufför, och den andra diskuterar dagens samhälle, barn, språk och etnisitet och gömmer sig så fort jag har ögonkontakt med henne när hon viskar "invandrare", istället för att säga "blattar" rakt ut. Inget som stör mig nu, men kan tänka mig att det kommer...
Och sen kommer de som jag har mest kontakt med, Carina & Omar.
Omar, väldigt schyst och trevlig, cool tycker jag. Han kör med lite engelska här och där, men jag förstår honom.
Svenska språket är så fattigt ibland, visa ord känns inte lika mycket som på engelska eller spanska.
Han brukar oftast vara den som är borta i klassen, skolkaren i klassen... men när han väl är med så sitter han och jag oftast och snackar om sjukt överdrivna saker. Och skrattar gör vi ju jämnt!
Och sist men inte minst, Carina. En tjej med lite annorlunda syn ( enligt min mening ) på allt. Hon är väl den som kanske ska räknas som "annorlunda" i klassen, men det är hon inte. Hon är öppen, rakt på sak ( iallafall i klassrummet ), frågar och diskuterar.
Som en dag kläcker Carina ur sig:
- Åh, vem är det som luktar så gott?
( Jag sitter bredvid och vänder mig mot hennes håll. )
- Vet inte, men det kanske är jag?
( Och ler lite sådär how-u-doin-Joey leende )
( Hon lutar sig mot mig och börjar lukta på mig, sen sätter hon sig normalt igen på stolen )
- Joo, det var du. Vad är det för parfym?
DKNY, den röda killparfymen, säger jag då.
- Åh, du luktar man, en som man vill äta upp!
Och där visste jag inte vad jag skulle säga, mitt how-u-doin-Joey leende dog och jag blev röd, fast vände mig framåt igen. Som tur var så hade lamporna släkts ner och de ända ljus vi hade var fönster och ljuset utifrån, så Carina såg inte alls min reaktion, men klassen började ju vissla och grejer. När jag kollade på Carina så blev hon röd, och jag kollade snabbt ner på bänken igen.
Det är oskyldigt änsålänge...
Får se vad som händer.
Och jag som alltid är sjuk, eller har nått fel på mig... Polyperna håller på fortfarande!!
Funderar med de pengar jag kommer få, så tänker jag boka operationstid så att de kan skrapa bort polyperna så att jag kan andas och prata normalt. För nu har jag konstant huvudvärk... och det är inget kul.
Tänkte att jag skulle kolla upp det här vid datorn så har jag gjort klart allt sen när jag har pengarna så att det går fort.
Nu på fredag så kommer de folk hit, släkt till Ladan antagligen. Hon fyller ju år nu om några dagar, plus att de är väl snart Persisk nyår som ska avfiras, eller de ska iallafall vi göra på lördagen hos Latifeh.
På tal om Persisk, så har jag börjat förstå persiska!
Häromdagen så sa Ladan nått på persiska till Diego, jag satt och spelade Wii så var inte så speciellt koncentrerad på vad andra gjorde, men Diego sa till mig :
- Du förstod inte vad mamma sa.
Jag spelade och svarade samtidigt.
- Borsta tänderna och sen gå och lägg dig.
Diego skrattade och frågade hur jag kunde gissa det.
- Jag gissade inte, jag vet att det var de hon sa.
Jag bara lyssnar, är iaktagande i alla situationer Ladan pratar persiska på för att kunna första sammanhängande ord till just den känsla. Det är väl så jag tror att jag lär mig.
Vi får se när nästa inlägg ploppar upp, kanske kan tänka mig att skriva efter att vi kommit hem från Latifeh igen.
Så får ni läsare vila era ögon så länge, för jag känner på mig att de här blev väääldigt långt!
Chao!
Som ni kanske har märkt så är jag ju riktigt urusel på att skriva dagligen, så räkna med att det kommer vara i perioder som min blogg kommer att uppdateras. Förhoppningsvis blir dom ju långa, intressanta och värda att läsa.
Nu har jag bott här i Göteborg i exakt 5 månader.
Det känns så skönt att bo här, fast ibland saknar man de människor som gjorde intryck på en annan, folk som man kände i högstadiet och som man sedan förlorade kontakten med, tyvärr.
Även de som betyder väldigt mycket för en annan saknar man ju så klart, de som känner en inifrån och ut som vet exakt vad man tänker säga, men räcker endast med ögonkontakt och ett leende utan att behöva säga nått.
Jag saknar inte staden Norrköping, utan de man umgicks med helt enkelt! Och min familj så klart!
Jag går ju som sagt i Komvux här i Ale, och det går väldigt bra. Tycker att jag fattar mera nu än vad jag gjorde i gymnasiet.. Och det var ju inte så länge sen menar jag!
Klassen som jag går i består av ett gäng udda människor...
En kille som sitter med sneslickat hår och glasögon, och ser en liten aning ut som en uggla, kraftigbenstomme har han så han är lite rund om magen... eller för att vara ärlig, lite rund överallt! Och när han pratar så låter han som en viktigt människa, en som kommer göra underverk om några år, en riktig akademiker.
Två tjejer ( kvinnor ) som är lite äldre än oss andra, som är vid 20-årsåldern, den ena börjar alltid diskutera spinning och om hur trist och tråkigt det är, om hennes bussturer då hon är busschaufför, och den andra diskuterar dagens samhälle, barn, språk och etnisitet och gömmer sig så fort jag har ögonkontakt med henne när hon viskar "invandrare", istället för att säga "blattar" rakt ut. Inget som stör mig nu, men kan tänka mig att det kommer...
Och sen kommer de som jag har mest kontakt med, Carina & Omar.
Omar, väldigt schyst och trevlig, cool tycker jag. Han kör med lite engelska här och där, men jag förstår honom.
Svenska språket är så fattigt ibland, visa ord känns inte lika mycket som på engelska eller spanska.
Han brukar oftast vara den som är borta i klassen, skolkaren i klassen... men när han väl är med så sitter han och jag oftast och snackar om sjukt överdrivna saker. Och skrattar gör vi ju jämnt!
Och sist men inte minst, Carina. En tjej med lite annorlunda syn ( enligt min mening ) på allt. Hon är väl den som kanske ska räknas som "annorlunda" i klassen, men det är hon inte. Hon är öppen, rakt på sak ( iallafall i klassrummet ), frågar och diskuterar.
Som en dag kläcker Carina ur sig:
- Åh, vem är det som luktar så gott?
( Jag sitter bredvid och vänder mig mot hennes håll. )
- Vet inte, men det kanske är jag?
( Och ler lite sådär how-u-doin-Joey leende )
( Hon lutar sig mot mig och börjar lukta på mig, sen sätter hon sig normalt igen på stolen )
- Joo, det var du. Vad är det för parfym?
DKNY, den röda killparfymen, säger jag då.
- Åh, du luktar man, en som man vill äta upp!
Och där visste jag inte vad jag skulle säga, mitt how-u-doin-Joey leende dog och jag blev röd, fast vände mig framåt igen. Som tur var så hade lamporna släkts ner och de ända ljus vi hade var fönster och ljuset utifrån, så Carina såg inte alls min reaktion, men klassen började ju vissla och grejer. När jag kollade på Carina så blev hon röd, och jag kollade snabbt ner på bänken igen.
Det är oskyldigt änsålänge...
Får se vad som händer.
Och jag som alltid är sjuk, eller har nått fel på mig... Polyperna håller på fortfarande!!
Funderar med de pengar jag kommer få, så tänker jag boka operationstid så att de kan skrapa bort polyperna så att jag kan andas och prata normalt. För nu har jag konstant huvudvärk... och det är inget kul.
Tänkte att jag skulle kolla upp det här vid datorn så har jag gjort klart allt sen när jag har pengarna så att det går fort.
Nu på fredag så kommer de folk hit, släkt till Ladan antagligen. Hon fyller ju år nu om några dagar, plus att de är väl snart Persisk nyår som ska avfiras, eller de ska iallafall vi göra på lördagen hos Latifeh.
På tal om Persisk, så har jag börjat förstå persiska!
Häromdagen så sa Ladan nått på persiska till Diego, jag satt och spelade Wii så var inte så speciellt koncentrerad på vad andra gjorde, men Diego sa till mig :
- Du förstod inte vad mamma sa.
Jag spelade och svarade samtidigt.
- Borsta tänderna och sen gå och lägg dig.
Diego skrattade och frågade hur jag kunde gissa det.
- Jag gissade inte, jag vet att det var de hon sa.
Jag bara lyssnar, är iaktagande i alla situationer Ladan pratar persiska på för att kunna första sammanhängande ord till just den känsla. Det är väl så jag tror att jag lär mig.
Vi får se när nästa inlägg ploppar upp, kanske kan tänka mig att skriva efter att vi kommit hem från Latifeh igen.
Så får ni läsare vila era ögon så länge, för jag känner på mig att de här blev väääldigt långt!
Chao!
