17.Nov.09 - -
Nu är det så där lite konstigt igen...
Fick reda på att de förra inlägget var en stor fet lögn för att få min uppmärksamhet..
Men vem FAN väljer att göra så här? Och hur? Utan att ens känna medkänsla för den andra människan involverad i detta? Tänk om detta hade varit sant?
Jag måste säga, jag fick ångest när jag läste de som hon skrev....
Men man skojar inte om liv? Eller? Jag skulle aldrig vilja göra så mot nån annan, jag har ju ändå sagt ifrån?
Och min bror & jag... Vissa dagar har vi världens bästa relation...
Och vissa dagar är det rena dårhuset mellan mig och honom, han driver mig till vansinne!!!
Varför??
Jag frågar mig själv om och om igen, varför... Fast egentligen så vet jag ju svaret på varför min bror är som han är emot mig... Jag har egentligen mig själv att skylla...
Jag förtjänar väl det här utav honom?
Ibland orkar jag bara inte... Jag kämpar för två, men den andra vill inte...
Han är min tvillingsjälv, verkligen, trots vår ålderskillnad. Han och jag kommer väldigt bra överens om saker, tycker och tänker ganska lika... Men sen kommer det som skiljer oss åt, extremt mycket, och som gör ont i mig varje gång jag tänker på det...
Vi har inga minnen tillsammans.
Jag kan inte säga till honom : " Markus, kommer du ihåg när vi var små så .... eller när jag & du ... "
Allt jag försöker göra är att vara en bra storebror... nu och framåt... men tiden har skadat honom extremt...
Och nu får jag betala.
Fick reda på att de förra inlägget var en stor fet lögn för att få min uppmärksamhet..
Men vem FAN väljer att göra så här? Och hur? Utan att ens känna medkänsla för den andra människan involverad i detta? Tänk om detta hade varit sant?
Jag måste säga, jag fick ångest när jag läste de som hon skrev....
Men man skojar inte om liv? Eller? Jag skulle aldrig vilja göra så mot nån annan, jag har ju ändå sagt ifrån?
Och min bror & jag... Vissa dagar har vi världens bästa relation...
Och vissa dagar är det rena dårhuset mellan mig och honom, han driver mig till vansinne!!!
Varför??
Jag frågar mig själv om och om igen, varför... Fast egentligen så vet jag ju svaret på varför min bror är som han är emot mig... Jag har egentligen mig själv att skylla...
Jag förtjänar väl det här utav honom?
Ibland orkar jag bara inte... Jag kämpar för två, men den andra vill inte...
Han är min tvillingsjälv, verkligen, trots vår ålderskillnad. Han och jag kommer väldigt bra överens om saker, tycker och tänker ganska lika... Men sen kommer det som skiljer oss åt, extremt mycket, och som gör ont i mig varje gång jag tänker på det...
Vi har inga minnen tillsammans.
Jag kan inte säga till honom : " Markus, kommer du ihåg när vi var små så .... eller när jag & du ... "
Allt jag försöker göra är att vara en bra storebror... nu och framåt... men tiden har skadat honom extremt...
Och nu får jag betala.
